Ett år med den moderatledda alliansen vid rodret resulterar i att den svenska välfärdsmodellen försvinner i horisonten.
Den ideologiska kursändringen är total och för många mycket skrämmande.
Det nya arbetarpartiet som med en ny retorik i valrörelsen framförde att “Alliansen slår vakt om den svenska modellen där förhållandena på arbetsmarknaden regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter”.

Samtidigt lade man fram förslag som kraftigt försvagade den ena parten, ökade kostnader för medlemskap i facket, försämring av a-kassan, en försvagning av arbetsmarknadspolitiken, och för löntagaren andra viktiga institutioner. Att kraftiga prisökningar minskar efterfrågan på en vara eller tjänst är allmänt känt även bland dom som inte stoltserar med nationalekonomisk kompetens. Ändå framhärdar högeralliansens ekonomiska företrädare Anders Borg och Sven-Otto Littorin i att de inte alls vill försvaga facket. Tvärt om vill de se starka fackföreningar! LO räknar med att medlemsantalet minskar med 100 000, a-kassorna har förlorat cirka 300 000 medlemmar sedan hösten 2006. Valrörelsens retoriska strategi fortsätter: Orden säger en sak, politiken gör den motsatta. Alliansen skrev " Arbetslöshetsförsäkringens skyddsnät behöver förstärkas". Samtidigt föreslår de en politik som kraftigt försämrade detta skyddsnät genom sänkta ersättningsnivåer. Det var få som under valrörelsen insåg att det banade väg för ett helt nytt samhälle. För det var ju inte det de sa. Strategin gick ut på att säga en sak men att göra en annan – att påstå att man ville värna den svenska välfärdsmodellen, medan man i praktiken presenterade ett program som hade sin udd riktad mot den. Dubbelspelet lyckades. Man ska se till vad de gör inte till vad de säger, och nu har vi fått facit! Alliansens skattesänkningar under det första året landar på drygt 64 miljarder kronor. Vilket motsvarar ungefär 195 000 jobb i offentlig sektor. AMS får minskade bidrag med 13 miljarder vilket innebär att programplatserna minskar med 50.000. Alvarligast är minskningen av utbildningsplatser. Systemskiftet drabbar också en del av arbetslinjen som syftar till att förebygga arbetsskador och utslagning från arbetsmarknaden, rehabilitering av långtidssjukskrivna, samt forskning om dessa ämnen. Hindren är nu undanröjda för en privatfinansierad vård och gräddfiler i vårdköerna genom avskaffandet av stopplagen för utförsäljning av sjukhus. I Stockholm pågår en utförsäljning av stora delar av allmännyttan, till priser under marknadsvärdet. I praktiken säljer högern allas vår egendom till några få gynnade till reapris. Denna politik är inte heller möjlig att göra ogjord, och bostadskrisen riskerar att cementeras för årtionden framåt. Detta gjordes möjligt genom Alliansens avskaffande av stopplagen för utförsäljning av allmännyttiga bostäder. Den planerade utförsäljningen av statliga bolag är ideologiskt betingat. Ett tydligt exempel är SBAB ett statligt ägt bolåneinstitut som aktivt medverkat till att få ned de höga bolånen. Konsekvenserna av försäljningen kan bli sämre fungerande marknader samt högre priser. Högern har ett ideologiskt motstånd mot statlig reglering/inblandning därför att den ses som ett hinder för marknadskrafterna. Att ge till de rika tycks vara alliansens melodi. 75 procent av alliansens inkomstskattereform (skattesänkning, "jobbavdraget") hamnar hos den halva av befolkningen som tjänar mest. Avskaffandet av förmögenhetsskatten ger de allra rikaste hushållen den utan jämförelse största skattesänkningen. Endast cirka 4 procent av befolkningen betalar förmögenhetsskatt . De stora vinnarna med det Nya Arbetarpartiet vid rodret är förmögna män med stora inkomster som bor i storstäder. En avgörande skillnad mot vad arbetarrörelsens två partier kämpar för. En generell välfärdspolitik, ett offentligt finansierat socialförsäkringssystem, allas rätt till ett värdigt liv. Vänsterpartiet LENNART CLARSTEDT

Uppdaterades: 10 sep 2007