Det är som att svära i kyrkan då man hävdar att fler jobb inom den offentliga sektorn främjar tillväxten. För att förstå resonemanget måste man utgå från att all produktion av varor och tjänster måste finansieras av dem som arbetar. De samlade resurserna finns faktiskt i en enda påse som innehåller allt oavsett vem som äger. Ur dessa samlade tillgångar ska allt betalas vare sig det gäller varor eller tjänster. Medborgarna finansierar genom pris, avgifter och skatter. En del av människors inkomster går till mat, hyra, resor, kläder, tandvård, läkarbesök, mediciner etcetera. En annan del tar staten, landstingen och kommunerna hand om i form av skatter för att finansiera välfärden.
Om skolklasserna halveras, tillgången på läkare ökar och vårdköerna radikalt förkortas så är det en reell och nyttig tillväxt. Vi måste välja mellan olika varor och tjänster varav en del hör till välfärden samtidigt som andra utgör ett hot mot människors liv och hälsa. Att åtskilligt av produktionen och konsumtionen bidrar till ekologisk obalans och rovdrift är ett faktum.
Den privata varuproduktionen behöver av allt att döma sammantaget inte några fler anställda. Däremot kan privata och offentliga tjänstesektorn ta till sig allt fler människor. Där ligger en av vägarna till full sysselsättning. De höga skatterna kan endast marginellt skärpas. I viss utsträckning går det naturligtvis att höja avgifterna men det är ingen bra väg eftersom det så hårt drabbar de sämst ställda. Har landstingen och kommunerna mot den bakgrunden råd med större personalstyrka inom vård, skola och omsorg? Svaret blir nej om man har ett enda budgetår i blickfånget. Däremot är det fullt möjligt om händelseförloppet betraktas över en tioårsperiod. Att redan idag anställa folk inom den offentliga sektorn leder på sikt till kraftfulla ekonomiska förbättringar. Det är således en social framtidsinvestering som redan i nuet gör att fler betalar skatt. Till de stora sociala (och även ekonomiska!) problemen hör att så många far illa till följd av arbetslöshet, sjukskrivningar, arbetsskador, förtidspensioneringar etcetera. Detta beror bland annat på snedvriden resursfördelning, bristande planering, dålig rehabilitering och en allt värre byråkrati. Bilden innehåller också alkohol- och narkotikamissbruket, kriminaliteten och människors utanförskap. Allt detta kostar pengar och priset kommer i framtiden att stiga kraftigt om inget görs.
Endast genom en rejäl och för dagen mycket dyr satsning på förstärkta insatser inom vård, skola och omsorg går det att på sikt förhindra ekonomiska katastrofer och mänskliga tragedier. Varför diskuterar så få nationalekonomer och politiker dessa sakförhållanden? Tror någon att människorna i första hand behöver fler radio- och TV-kanaler, fler spelautomater, mera skräpmat, ständiga och kostnadskrävande modeväxlingar, mera sprit och fler snusdosor? Dessa ting höjer knappast välfärden och innebär ingen acceptabel tillväxt till skillnad från fler sjukhussängar, bättre vårdcentraler och välfungerande bibliotek.
Kjell E Johanson, samordnare för Vänsterpartiets analysgrupp

Uppdaterades: 03 okt 2005